Igår tog jag den fjärde och sista medaljen och nu har jag äntligen slutfört en tjejklassiker. Det var mitt mål som 30 åring och jag är riktigt stolt över mig själv. Tjejvasan var jag anmäld till redan 2015 men jag insåg ganska tidigt att det aldrig skulle gå. En dålig vinter plus min skräck för skidåkning fick mig att ta beslutet att skjuta på det ett år. Jag känner mig fortfarande osäker på skidor, jag njuter inte av att åka och jag grät före starten igår, och jag tror att alla jag känner som vet om min rädsla för skidspåret är imponerade av att jag tog mig till Mora. 3 mil på skidor är det jag är stoltast över att jag har gjort. Jag har cyklat 10 mil, mer än jag tidigare har gjort men fan jag hade orkar cykla längre. Jag har simmat 1 km i strömt vatten men jag skulle kunna simma 3. Jag har sprungit kuperade 1 mil, 1,5 hade säkert gått. Fast jag kommer aldrig ge mig på att åka skidor en meter längre än 3 mil! Slutsats: det kommer aldrig bli en riktig svensk klassiker men jag har svårt att uttrycka hur nöjd jag är över att jag nådde det här målet