Aldrig någonsin tror jag att mina känslor har dragits så fram och tillbaka under samma vecka. Fylld av ett sånt lyckorus några dagar, en känsla som slår all världens känslor, som får dig att tro att du kan klara allt, precis den känslan som jag trodde att 2015 skulle vara fylld av. Livet var äntligen lätt i några dagar. Men nu är jag bara tom istället. Klumpen i magen har blivit något negativt och jag funderar på hur allt kunde bli såhär? Så komplicerat. Det finns en så stor självklarhet i allt det här, åtminstone tycker jag det. Vad var det annars värt att ta det så här långt för? Hur länge orkar en människa hoppas? Hur länge orkar en människa förneka?
Hur många tårar kan man fälla medans man undrar? Hur många gånger ska vi förstöra nåt bra innan allt tar slut?
